Och in i framtiden gick vi, förvånade över att vara fria att leva våra liv, precis så som vi önskade.

I frihet och kärlek, i sann kärlek utan krav, i förlåtande kärlek, utan förutfattade meningar om belöningar.

I förvåning öppnade vi våra ögon och såg att jorden var underbar, att säden var mogen, att skördetiden var inne.

Skönheten överväldigade oss, så att vi tappade andan och måste stå blickstilla och bara känna, bara ta in, all denna fullkomlighet.

Och i ett nu märkte vi, att den strålande skönheten kom inifrån oss själva, att vi var ett med jorden och med varandra.

Att lejonet som gjorde sig redo för det dödande språnget mot antilopen bara levde i kärleken, att antilopens ångestskri också rymdes i den gudomliga fullkomligheten. Att allt var precis som det skulle vara. Och så var vi.

I samma ögonblick rämnade jorden och himlarna, alla världar öppnade sig i ett enda strålande allt, smälte samman till en stjärna av onämbar storlek, som imploderade och försvann.

In i sig själv, in i den absoluta fullkomligheten där ingen motsättning finns, där ljus och mörker är ett, där ja och nej flutit ihop till en oskiljbar enhetskraft. Där dualiteten upphört och allt återgått till själarnas slutgiltiga förening och upplösning.

För utan dualiteten kan ingenting finnas, ingen materia utan antimateria, inget "ont" utan "gott", inget liv utan död.

Det stora NOLL har inträffat, fullbordats, avslutats.

Allt är ingenting och ingenting är allt.