Jag skruvar ned
stjärnorna nu.



Jag ropar genom väggen.
jag tror att



balkongerna
pratar med varandra




jag försöker sätta mej
i skafferiet



och släppa maten fri




som ett regntungt rep
om en olycksplats



som ännu andas



tills vinden
sparkar undan stolen




Barnen i snöfattigt land
badar i ett dataflimmer
barnen i sina rum
hittar länkar
barnen i ett
annat rum




jag stryker med handen
om deras kind.
Hård är betongen
hård och kall utanför




hör hur det droppar
vårkristaller
om januariträden,



de droppar från grenar
som hänger sorgsna
över sandade trottoarer



längs vägen genom området
där husen bildar en ring av gemenskap




där julen önskar
alla en underbar afton



och där det lilla barnet söker sin moders famn