Licentia Poetica har två innebörder.
Den ena är poetens frihet att nyskapa ord och ordsammansättningar.
Den andra är poetens frihet att skriva om vad han vill.
När Ibsen i Per Gynt i andra akten säger "Lögn och förbannad dikt och dikt och förbannad lögn" är det nog avsett att uttrycka två synonyma begrepp, men lögn är lögn och kan definitionsmässigt aldrig bli dikt, dikt är dikt och kan definitionsmässigt aldrig bli lögn. Lögnen förutsätter en san-ning. Lögnen kan vara medveten eller omedveten, men med lögn menar vi framförallt en medveten förvanskning.
Originella idéer får i många andra sammanhang ett visst skydd. Konst, musik, uppfinningar, varumärken, fotografier, sångtexter och reklam-texter, dikter och kommersiella texter. Här finns ett regelverk till skydd för nyskapare. Här finns en upphovsrätt som skyddar konstnären, kompositören, uppfinnaren, designern, fotografen, poeten och textförfattaren. Plagiatörer och renommésnyltare går att fälla för varumärkesintrång och patentintrång, för plagiat och förfalskning. Upphovsrätten till romanfigurer är svårare att skydda.
Ytterligare en parallell man skulle kunna dra är de fiktiva och verk-lighetsanknutna beskrivningarna av de religiösa förgrundsgestalterna. Här blir problematiken ännu påtagligare med sina dokument, sina dokumentärer och sin uttolkare, med sin fiktiva verklighet som en väl sammanhållen teori-bildning. Hela Tolkiens värld är en annan parallell. Vad skulle hända om nå-gon skrev om "Sagan om ringen" med sin alldeles egna tolkning. En annan parallell är elektronerna i fysiken - fiktioner som i partikelteorin beskrivs som reella objekt.
Att dikt är dikt och aldrig kan bli lögn är inte heller så självklart om man tex påstår att Sherlock Holmes varken brukade tobak eller kokain. Sher-lock Holmes är givetvis en fiktiv person, men en person som lever i "the vir-tual reality", i en värld som vi kan referera till. Från denna värld vet vi att detektiven såväl är piprökare som kokainist och att den som påstår något annat är lögnaktig, vilket i sin tur innebär att även fiktionen kan ha sina lögner.
Licentia Poetica, poetens frihet, det fria ordet, tryckfriheten innebär inte ordets anarki. Det finns en tryckfrihetsförordning, det finns ett integri-tetsskydd som begränsar. Ludvig Holberg (1684 - 1754) skriver i "Moraliske Tanker" år 1744 att Licentia Poetica ursäktas inte alltid. En stor poet kan med sina verser förtrolla allt. Han kan få stenar att flytta sig så att de till och med stenar honom till döds.
Det var kanske vad som hände Gustav Fröding. År 1896, belades hans "Stänk och Flikar" med kvarstad enligt Tryckfrihetsförordningens § 3:13, som handlar om att såra ärbarheten. Fröding debuterade 1891 och han hörde till kretsen kring Heidenstam, han var etablerad och uppburen. Men här be-gränsades poetens frihet av "vittskilda knän och .. skälvande sköte". En idyll jämfört med när en namngiven person sätts i ofördelaktig dager. När ett verk porträtterar en person med en vinkling som blir förtal.
Många torde ha störts av filmerna om Zorn och Mozart. Till och med en nidteckning som klart anger att "alla likheter med nu levande personer är slumpmässiga" kan mycket väl vara förtäckt förtal. Nu kan det moraliska problemet lätt bli ett rättsligt problem och uppfylls kriterierna av viss sprid-ning och viss misskreditering eller vilseledande framställning så föreligger förutsättningarna för en fällande dom.
Det moraliska problemet blir inte mindre när memoarer, självbiogra-fier eller andra partsinlagor ger en mer eller mindre medveten förvanskning av ett skeende. Bertha Spaffords och Lars Linds beskrivningar i romanen Jerusalems efterföljd är nog ganska bra exempel på detta, liksom Gustav Va-sas, Valdemar Atterdags och Vilhelm Erövrarens historiebeskrivningar över egna dåd och missdåd.
När Claude Monet (1840 - 1926) år 1870 målar sin "Impression, soleil levant", blir det avstampet till en ny era i konsten, från den konventionella och fotografiska återgivningen av lätt högstämda motiv till ögonblickets in-tryck av vardagsbilder.
Under de första åren av 1900-talet kommer expressionismen, som helt tar avstånd från verklighetsskildringen och den naturalistiska konsten i allmänhet. Konstvärlden har nu frigjort sig helt från det avbildande och efter-liknande och kan nu koncentrera sig på färg och form, på kontraster och ytor.
Den här övergången från verklighetsskildringen till det fria skapandet gick inte smärtfritt. Vincent van Gogh (1853 - 1890) lyckades under sina tio år som konstnär och impressionist (1880 - 1890) inte sälja en enda tavla. Carl Fredrik Hill (1849 - 1911) refuserades av Salongen 1877 när han söker för-nyelse under intryck av impressionismen. Med sitt konventionella land-skapsmåleri blev han antagen 1876.
När det gäller Vincent van Gogh är jag väl medveten om den kontroll hans konsthandlande broder Theo önskade utöva på honom och de grumliga motiv Theo torde ha haft för detta, men det förklarar inte det kompakta mot-ståndet mot de bilder den sedemera geniförklarade Vincent skapade.
Inom konsten finns det knappast skäl att markera en rågång mellan det verklighetsåtergivande och det fritt skapade. Mellan det troget och foto-grafiskt återgivna till det effektfullt fria formspråket. Det är knappast någon som tar skada. Karikatyren och nidbilden anger att det just är fråga om för-vrängningar av verkligheten.
Kanske kan man under rubriken Licentia Poetica fråga sig var-för någon skriver poesi. Psykologen Redfield Roe menar att 40 % av de ame-rikanska skönlitterära författarna har en psykiskt störning i någon form. Vil-ken man skulle kunna tolka som att de skriver som terapi. Kanske är det så att vi försöker skriva av oss våra vardagsproblem, kärleksbekymmer och vad det nu kan vara. Kanske kans poesiskrivande med en komplicerad rytm och rimkonstruktion ses som ett tidsfördriv. På samma sätt som att lösa korsord.