Jag har redan ursäktat mig inför livet härnere i alla dess former och skeenden med att ingenting är mig gott nog och tillräckligt. ”Det och speciellt det där är inte mig värdigt.” Den inställningen ger ingen god grogrund för ett glatt deltagande i den nuvarande och omgivande vardagens små bestyr. Men, Du är mitt undantag…

Saknade dina insikter, eller snarare sagt saknades mig dina felsluts utsikter. Charmen, själva din charms sötma och räckvidd var väl något ojämn i dagsformen och fick inte riktigt vidröras alltför nära för ditt gömda inre hjärtas trygghets skull. Din sjukdom var att du tvingats lära dig ljuga; dölja att du ofattbart nog hade friska känslor kvar mot omvärlden där lögner och dess följdsjukdomar accepteras och premieras. Du satt och staplade dina inre ärr till en kvittosamling att framvisa till själva Sorgen som om den skulle löna dig... Du var en sårad och missförstådd, gjord i stora inre rum av sårbarhet vilka ägde gott om plats även för lite av min bitterhet att kunna få vandra därinne, det vill säga; Om du hade upptäckt även mig i all din självupptagenhet som fanns till där för din överlevnads skull.

Du gjorde dig till ett intakt misstag som ville vara till andras misshag. Önskade dig vinna ett osynligt slag som bara fanns i din inbillning, där bara du… ;slutligen kunde få förlora i din ensamhets alla självuppfyllande tvivel. Så var din vilja, ljög du... I ett slags ”de slagnas retorik” där allt oavkortat går fel, alltför likt ett barns känslor inför sin nyupptäckta maktlöshet inför omvärlden, blev du en orättvis och nedlåtande alltmedan min passivitet; den där iakttagande och avvaktande hållningen som blivit min natur, till sist blev oss en skriande ohållbarhet. Låt oss uttrycka det hela som att ingenting här ville finna oss båda och godkänna att det bara fanns hån kvar att förmedla till overkligheten; Den, som vi ställde utanför oss.
Vi använde en mall på oss själva att tillgivet smeka med fastheten och säkerheten hos en drömmares ideal. En mall vilken hindrade, eller möjliggjorde oss. Vi hade ett långt uppehåll och det så fagra ordsvallet, våra händers famntag, allt tvingade vi blekna i våra minnen. Vi inväntande varandras samtycke för att få leva, men det sa vi aldrig högt. Och medan molnen övertäckte det rätta ljuset vi behövde för att kunna le ärligt; så regnade kärleken bort.

Du vet, allt fördelaktigt och skönt var dig helt gratis medfött och rikt ärvt, och så gripande misskött... Och med säkerheten hos en förälskad innan det akuta sönderfallet klampar in på allvar och tvingar sig överallt att pröva och bevisa att ingenting riktigt duger... Just där, därinne i allt vårt oskuldsfulla och omogna näpna, där fanns en liten blygsam förtjänst i att så många goda stunder fanns för oss att dela. Vi vet att om vi hade fortsatt så hade vi haft vår lycka.
Inne i grandunklets gömmor står en ångrande man. Ser och hör en tröst genom tårarna i ett minne av ditt klingande skratt. Ser en skönt blåmålad sky ljusna. Liv i mig. Liv är mitt val. Allt är glädje och väl. Du.

En kärlek lagd i minnet försvinner inte med mindre än livet självt.