Akademin för Drömskrift ligger enskilt belägen i en sänka ovanför ett hav vars piskande aldrig någonsin går över gränsen mellan passionerat och stormande. Adepterna mottages två gånger om året i en påkostad välkomstceremoni på torget. Skolan är formad som en uppochnervänd hästsko med yviga rabatter och blomsterodlingar framför de välvda franska fönstren. Pagoder och pelare sträcker sig hisnande högt upp mot himlen och det halvcirkelformade tak som täcker ungefär hälften av gårdsplatsen, bara utifall det skulle regna.

Trots det ständigt återhållna
i blåa ögons längtan
så rann havet över
och drömskans färger bleknade
som tårar i ett vattenglas

En av de sexton adepterna som togs in till varje termin råkade den här hösten heta Caravel Luithan\'der och kom så långt bortifrån att man inte ens i det digra skolbiblioteket hade kartor över hans hemtrakter. Det första unge herr Luithan\'der gjorde var att spika upp en dikt på dörren till rummet där han bodde i dormitoriet. Detta i sig var inte ovanligt - många gjorde det som ett slags förklaring till vilka de var och vad de ville med sin tid på Akademin - men sättet han gjorde det på var minst sagt uppseendeväckande. På den nykorintiska som var hans modersmål tecknade han med kolkrita en dikt som inte liknade någon tidigare skriven text på dörrposten till sitt rum. Han gjorde det klockan fyra på morgonen dagen för välkomstceremonin.

Och med det svarta kolet mot huden
vaknade en bortglömd känsla
ett stickande
ett spirande

Ett minne i dofterna
när kol bränner hud

Det kan öppet sägas att Caravel Luithan\'der inte ännu upplevt någon förälskelse eller fått hjärtat krossat, men det hindrade honom inte från att i någon slags sömngångaraktig dvala nedteckna de ord man från den dagen inte skulle kunna tvätta bort från dörrposten. Bredvid och mellan orden ritade han små stjärnor, månar, solar och andra symboler som inte gick att identifiera. När han var klar släppte han helt sonika kolkritan på golvet och hasade tillbaka till sängen. När han dagen efter konfronterades med sitt verk hävdade han att han inte kom ihåg någonting.

Det är i bortglömda drömmar man minns
allt det som aldrig gått att tyda
allt det som aldrig varit betydelsefullt
Och det kan hävdas
att minnet övergett mannen
men mannen kan aldrig hävda
Kärleken

Under ceremonin bar Luithan\'der gult och vitt. Skolans officiella färg var gul. Det spekulerades i huruvida han valt vitt för att signalera oskuld, men det var i så fall helt onödigt. Vid det här laget hade nämligen samtliga av de nya adepterna och rektorn själv gått förbi Caravels sovrum och tagit del av hans skrift. Efteråt hade rektorn gått tillbaka till sitt arbetsrum och förstrött fingrat på pärmarna som innehöll samtliga tidigare elevers examensarbeten. Hans sekreterare vittnade om hur han varit rastlös och oroligt tummat det senaste årets examensarbeten under det att han mumlat om \'en ny era\', \'början på något nytt\' och \'fullbordande\'. Vid den här tidpunkten hade han inte ens skakat Caravels hand.

Tai-Pei ligger stilla under regntäcket. Moskvas himlar förblir blygrå. Brisbane darrar i sommarhettan, dallrar.

En av de här kvinnorna har inte drömt på en vecka. I hennes sovrum ligger dammet decimetertjockt. Hon kan inte stiga upp.

Han förblir på stranden. Vågorna är buteljgröna och stannar precis vid hans fötter. Då och då tittar han upp mot himlen, försöker tränga igenom molnslöjorna.


Så stjäls drömmarna ifrån oss
försvinner ut i kosmos
och inga hemligheter blir lösta
inte heller ihågkommna
utan lämnas i svärta

precis som innan
precis som efter