Rör hon vid mina handleder tänker jag på hud mot hud en kyss på pannan eller heta febernätter, hon säger alltid hela mitt namn: de två första stavelserna som en bön, den sista ett surrande iii mot munnens välvda gom. Aldrig smeknamn, inte som jag – jag har tusen namn för henne. Hon ligger tätt intill och jag sover med handen mellan låren, kupad över min fitta, ett fåfängt eller alldeles tillräckligt försvar. Drömmer om mansfingrar inuti, en öm smekning eller en våldshandling, att tränga in genom den förgiftade livmoderns purpurväggar. Svart blod under stubbiga naglar, fostervattnets demonväsen, en artificiell neongrön himmel över svedda kranium och svartbrända, illaluktande hårlockar. Min flickighet var alldeles från början korrumperad, knullbar rödrosa mun och skrubbsåren på mina rundade knän ett stigmata: barnkvinna, ett tillstånd jag aldrig lämnat och alltid varit. Möjligtvis permanent men inte oundvikligt, inte allmänmänskligt.


Vaknar svettig med blodiga trosor, röda vackra spår i handflatans fåror. Mens är en styggelse och en välsignelse, i allra högsta grad själlöst och antitesen till renhet och gudomlighet. En varm, våt och plågsam påminnelse om könet/lidandet. Som om kvinnor skulle nedlåta sig till att delta i det manliga trånandet efter själslig renhet; min smärta är skimrande och ekar genom tiden, att vara kvinna är att blöda men det är inte överhuvudtaget menstruation som åsyftas när jag säger så.