Natt på Saturnus
Vacker och spröd som en fågel om vintern
Spröd och ihålig
låg där vid gatorna
i mina tusentals dikter
låg där ord som höghus och månen
isiga i all sitt blänk
runtom den tysthet som skymde henne
hörde jag den, jag hörde
den säga
orden
gång på gång. Jag skrev : medan jag fortsatte gå
och gå....
jag hade gått i en evighet
när jag började springa mot den
jag sprang
men ingen vände sej om
eller ville kännas vid
Ingen
medan jag nästan begravdes
av den.
rösten jag hörde allt tydligare
som nästan porlade ut i natten
som en sång
över det isblå månskenet över staden,
nästan imploderade
i sin ensamhet
tryckte den undan precis allt
och skapade den meningslöshet
som runnit som regn över fönster i alla år
in i tunnlarna genom huvudet skavde den
när den försökte tränga igenom
mina ögonlock möttes jag till slut
av den plats
vi färdas runt