Duvringskväde

Vi står vid randen till nya tider.
I fönstret står du, du tittar bort.
Med knutna händer du kvider lider,
en tanke svävar om än för kort.

Vi bränner broar med nya medel.
Du spiller minnet på linneduk.
Likt fredens duva på vinterns sedel,
du leker varsamt i frusen buk.

Vad hör din granne? Vad brår din tunga?
Du betsar stolar, du sätter bord.
En kärlek växer i liten lunga,
din årstid jämrar i fattig jord.

Så smycka själen med gamla kläder,
och skrädda hjärtat med dolda stygn,
för framtid springer ur slitna bräder,
och nätter svalkar ditt dränkta dygn.

Låt tiden väva dess spruckna näver,
med kåda läka ett öppet sår.
En skrika landar på ensam bäver,
hon bäddar sorgen på drömmens bår.

Likt sorgens faders, faders moder,
ett öga skänker sitt spruckna svar.
En droppe torkar i tomma horder,
där ingen vågar att stanna kvar.

Så märk din vilja med duvringsminne,
och skala livet likt plommonskal.
Så saftigt fruktigt en kärnas inre,
som aldrig någonsin hade val.

En plats i lunden där ryggmärg kokar,
där stunden kommer där stunden går.
Du livet färgar med rostens krokar,
du döden hånar, du döden flår.

Du svalde ängeln och sjöng i plymer,
du brände spiran i överflöd.
I särker vita med serafimer,
du klappar axlar och glömmer död.

Med ögat putsat du håller andan,
din längtan hoovrar i ängslig bror.
Så ärligt menat du köper pandan,
du syr en skjorta, du garvar skor.

Jag satt på axeln, jag lät mig hållas,
jag lyssna varsamt, jag grät i sav.
Du livet stekte, du själen skålla,
du glömde skatten på öppet hav.

Vi såg dem komma, vi såg dem lämna,
men nya tider de bad oss se.
Att aldrig mera en sanning känna,
att först i döden vår kärlek ge.

Jag ber dig vännen att livet väcka,
jag ber dig snälla ur svalen gå.
Du står på randen att gåvan räcka,
att odla minnen, att ljuset så.

© georgmoller.se