Två systrar var vi,
så olika några kan bli.
Men glädjen i att ha varann
över alla olikheter vann.
Kärleken, den oss bar
genom livets alla da´r.

***
.......

Rheumatiod Arthritis, RA.
Enkelt förklarat, om man nu kan förklara denna fruktansvärda sjukdom på ett enkelt sätt, så attackerar och bryter den ner hela kroppens uppbyggnad från ledvätskan mellan lederna via alla inre organ till hud och ögon. Man kan säga att den som drabbas "äts upp" innifrån. Sjukdomen är progressivt kronisk, vilket betyder att den är obotlig och mycket lurig. För den kan plötsligt stanna av i perioder, i så kallade skov. För att sedan snabbt förvärras igen. Det säger sig själv att den är oerhört smärtsam både fysiskt och psykiskt. För patienten och för de i dens omgivning. En av de första inre organen som skulle ge upp var njurarna. "Inga problen." sa jag. "Du får en av mina!" Den stora hjälten i den här historien, förutom min syster är vår mamma som under de följande 11 åren, innan hon själv dog i cancer 1986 fanns vi min systers sida och blev hennes stora tröst och allierad. Att mamma orkade fysiskt och mentalt att följa med i min systers sjukdoms alla upp-och nedgångar under så många år, är bevis på att kärlek kan försätta berg.

När den värsta chocken lagt sig över diagnosen, såg jag hur min syster mentalt bet ihop tänderna och bestämde sig för att ta kommandot över sjukdomen på alla sätt hon kunde. Hennes positiva sätt och klokhet var starka allianser, som hon använde sig av. Och det första hon gjorde var att byta ut sin vanliga kost och bli vegetarian, och en riktig renlevnadsmänniska (om vi inte räknar med all kemisk medicin hon åt).

Hon skapade ett gymnastikprogram som hjälpte henne behålla leder och muskler mjuka och framför allt raka. Flera gånger varje dag genomförde hon rörelserna, hur ont hon än hade. För att vara mentalt förberedd på vad som skulle komma framöver, tog hon också reda på allt om sin sjukdom, och av bara farten läste hon bland annat in både undersköterske- och sjukssköterskeutbildningen, samt latin också, eftersom mycket av den kunskap hon sökte var skrivet på det språket. Hon lärde sig Reiki och så länge hon orkade utförde hon också Reiki på sig själv och på andra. Bland annat mig.

För att försöka återställa de komprimerade leder som sjukdomen successivt förstörde, och för att bibehålla och förlänga livskvaliteten in i det längsta genomgick hon många olika operationer. Både stora och mindre.. Här följer ett axplock;
nya höftkulor operedades in (flera gånger),
nya armbågsleder,
nya knäleder,
handlederna rätades ut
och med hjälp av titanskruvar, som borrades rätt igenom den av hennes fötter som  var mest snedställd, kunde läkarna räta ut den till nästan sitt ursprungliga läge, genom att skruva den tillbaka i normalt läge, milimeter för milimeter.
Käkleden fixerades, vilket påverkade talet och vad hon kunde äta.
Nacken stelopererades.
När ledvätskan mellan lederna i fingrarna försvann sjönk de ihop till en tredjedel av deras ursprungliga längd, vilket gjorde att hon fick svårt med finmotoriken som att skriva, knäppa knappar och äta. 

Hur sjudomen påverkade hennes inre organ kan jag inte säga, men hon överlevde två blodförgiftningar, vilket visar att immunförsvaret var påverkat, men också på vilken enorm livsvilja hon hade. Sjukdomsutvecklingen avstannade periodvis, vilket i början väckte hoppet hos oss alla; kanske skulle det inte bli värre än så här. Bara för att plötsligt slå till igen, ännu värre och grusa alla våra förhoppningar. Vi lärde oss ett nytt förhatligt ord. "Skov." Och så var hon tillbaka på operationsbordet med långa återhämtningsperioder som följd. Varje gång lite svagare fysiskt än gången innan. Ibland på något konvalescenthem någonstans långt hemmifrån, men oftast på sjukhuset i Göteborg. Och vi lärde oss att både hata och älska perioderna av bedrägligt lugn.

Men en sak kunde sjukdomen inte bryta ner och det var hennes starka livsvilja. Aldrig med ett enda ord beklagade hon sig (som vi hörde). In i det sista kämpade hon tappert mot en fiende hon aldrig såg, men fick lida skadorna av. Och när telefonen ringde en dag i april 2006 var det dags att införliva löftet jag gav henne 32 år tidigare. Självklart skulle hon få en av mina njurar. Mitt hjärta hade hon ju redan.

@EFM