Vi föddes i öknen, två systrar utan blodsband med samma linhår/samma rädsla för himlens tomhet och det uteblivna blodvitet. Vi skulle vadat i karminröda vatten och kysst varandra under skållheta, svarta solar, vänt det gemensamma ansiktet mot världsalltet och skrattat med rykande skotthål i klänningars tyll; vindens svalka och krigsminnet färskt. I stället denna glädjelösa existens. Livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor (samhällsomstörtare/universumregerare). I mitt bröst en ständig längtan efter blod och sand, det varma och ljusa, lukten av kärlekens blå regn -