Med förvånansvärd lätthet umgås vi i drömmarna med våra döda.
Undrar om dessa döda också kan förnimma oss fortfarande levande?
I så fall finns ingen gräns.
Fast den finns: vi kan inte sträcka ut en hand. Vi kan inte fysiskt ingripa.
Men vår blotta närvaro har antagligen betydelse. Liksom deras frånvaro.
Tänker någon på mig med värme, känner jag det som en smekning över kinden. Utan att veta varifrån den kommer.
Lika:Sänder jag en död vän en tanke, tar han emot den. Enkelt, utan att tänka över det.
Så kan vi umgås. Så långt ifrån och så nära. Gränslöst....

ue.