Ingen av dem märkte
då dörren for igen
av ilskans tårfyllda besvikelse
ut på gatan, rusade dottern bort

bort från dem
då de skrek igen
vilket de alltid tycks göra
med knivafyllda ord, om och om
köttar de sår, in i varandra
sår de aldrig mer
kan ta tillbaka

ändå varsnade aldrig
de tecknen, kring de sorgfåglar
vilka med tiden flockats
och med otaligt vassa näbbar
slitit sig in i dottern
ätande på hennes hjärtas
sista glimmerkorn

i detta ögonblick
likt det släckta ljusets
sista silvriga strimma
tynar det bort, för att ge plats,
att föda, mörkrets
stumma
rum