När natten faller och stjärnorna står stilla;
När själen trilskas och allt vill dig illa;
När du är ett och allt annat är två;
När du är rädd, var gömmer du dig då?

Ensamma är vi, ensamma kommer vi alltid att vara.
Du och spökena, nattens hemskheter - kanske en mara?
När klockan ringer och du kastar dig emot väggen,
när folket springer och du passar ändå inte i mängden;
Vad gör du då?
Men vi är ju ändå två:
Den onde, den gode - det mörker som sakta äter upp dig,
ljuset som ger dig hopp och vägleder dig till mig.

Men vem är jag?
En illusion skapad av dig?
Eller kanske du av mig?
Kan vi båda existera på samma plats?
Två? ett par? i konungakronans palats?

Men inte mer än ett, för ett är ju svaret eller hur?
Du och jag - den gode, den onde - innanför denna mur.
Vi är ett och alla är två,
men när spökena kommer,
var gömmer du dig då?