Känner ett livfullt väsen i min kropp
men känner dig inte.
Du dök upp kring "35", och har visat dig
många gånger sen.
När du vaknar lever jag upp,
och vill värma hela Världen med min kropp.
Nästan helt utan skådebröd är mitt hopp.
Från en upphöjd plats ser jag ännu högre,
mot lyckan,
och söker det som lyckan kan.

Du pirrar i min kropp, och jag är
tillsammans
med dig fast själv igen.
Jag och du, min kropp och själ, att få
känna mig såhär levande när
allt är såhär spontant, ovant,
är jag allt annat än alltid förunnad,
jag undrar vilken sorg som försvunnit?

Bryr sig någon om vilken person som
jag egentligen är,
har jag för låg status för att du ska bli kär?
Men inom mig lyser Solen fram ibland,
det är du som är i min hand,
och jag ska sjunga en vis visa för dig
med talade ord,
om att inte sälla sig till sorgens hord,
utan ge ett skratt åt allt som är platt.
Och snurra, planeten, skingra förtreten!