Så såg jag låg, en våg av lågans lykta
intränga sänkt till skrymslets slutna skreva
och åter höjdes handen trött att treva
och åter föll ett ljus mot land förtryckta.

Det samlar kraft i lysterns ringar lyckta,
jag ramlar runt, jag famlar mot dess reva,
och vill ej dö, men vill ej vilsen leva,
ravinen runt, jag ser dess springor flykta.

Ravinen runt jag ser ur slutna springor
hur ljusspiraler följer höjdens örnar
att dölja glömd, fördömd i höljets avgrund.

Så ser jag åter blossets blonda slingor
då ner mot jord de vildas vingar törnar,
jag gräver grav, jag lever slav till avund.