tror egentligen
ingen förstår
för den verklighet som är
är för främmande
stämmer inte överens med deras

gömmer mig
mina tårar
desperation när jag inte längre orkar
när jag slåss med hoppet
om en dag så kanske

tror egentligen
ingen förstår
för det som är
är för främmande
blundar inte för vad som är
utan
blundar för deras egen rädsla

när jag berättar
om en annan verklighet
som är så annorlunda
där allt är som det vore för länge sedan

så blir det för stort
för dem att ta in
det som kan ju inte stämma
så illa är nog inte allt

så kommer ursäkterna
förklarandet

det som är och blir
diskriminering
direkt som indirekt

jag vet att det är svårt att slåss
för det är ändå ingen som tror en
utan allt skylls på en enda sak

”det sitter i ditt huvud”

som om min psykiska sjukdom gör
att jag inte förstår