Jorden dricker våra döda Blir aldrig otörstig
ett barns slaka lemmar en åldrings pinntorra kropp
tunna blå läppar som en gång varit kyssta svullna
men det var längesen
Endast inför kärleken står vi maktlösa

Jorden är frusen. Travar våra kära som ved
bränsle till nästårs gräs
Inför kärleken står vi maktlösa

Havet sväljer våra älskade. Minnet av dem
städerna begraver deras minnen i aska och rasmassor
den brända jorden ska en gång blomstra av minnen
men ingen vinner kriget
Endast inför kärleken står vi nakna. Maktlösa