Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

det var då vi insåg hur sjuk du faktiskt var



jag hör hur hon tystnar på andra sidan av linjen
och hur hatet sköljer över henne
hur hon spricker i sömmarna som hon sytt
så himla hårt.
hur hon i tysthet skyller på sig själv
för hon vet hur ont jag haft.
och hur ont det gjort.

så smyger sig orden fram,
och sedan när du var så sjuk
så gjorde det liksom för ont för dig
för att ens peta på.
det är första gången hon låter mig
komma nära inpå
det som jag så länge förträngt.
det som jag försökt glömma.
det som finns gömt i minnena av
alldeles för många tårar
i alldeles för många nätter.

jag blundar hårt för att inte
explodera här och nu
för att inte gå igenom golvet
för att inte kasta alla spillror
inom mig ut på tåggolvet.
hon har vetat att jag gått sönder
och jag har haft den här fasaden
så länge
att jag inte vet vem jag är.

jag vet att du försökte mamma,
vill jag viska
jag vet att du har älskat mig
runt jorden och fram och tillbaka
och jag vet
vad du har gjort för mig

jag är inte arg.
inte ledsen.
och inte besviken.

jag önskar bara att jag visste.
visste att du såg. visste att
du led mig.
jag hade berättat för mitt
tioåriga jag
att du ser mig.

vi pratar om mitt medberoende
och det tog oss tretton år
att komma hit.
tills idag
den artonde januari 2016
det var idag som vi
kröp lite närmre
den sanning som jag
aldrig velat leva i

den vi skyddat varandra ifrån.

du visste att jag led när jag
stängde in mig i flickerummet
och skrev poesi
och skrek i kudden av smärta

för det gjorde så ont.
det gjorde så j-ä-v-l-a ont inuti
jag hyperventilerade mig
igenom hela livet
för jag orkade fan inte andas
på något annat sätt
för då kunde jag iallafall känna
att jag levde.

jag kände mig död inombords.
ofta och mycket.
det visste du. du såg.

och du viskade för första gången
någonsin idag,
att du förstått hur sjuk jag varit
i ett beroende jag aldrig haft
och du led med mig

och jag förstod helt plötsligt
att du inte har sovit på dessa tretton år
hur mycket du hatat dig själv
hur du hört mina kvävda skrik
av smärta

och du led.
du grät.
sköljdes av hat.

men jag var som ett minfält
om du tog ett steg fel
visste du att jag aldrig skulle förlåta dig

tack mamma.
tack för att vi kom hit idag.
jag älskar dig
för allt du gjort. för allt du gör.
och för att du finns.

och för att du var den enda delen
i mitt liv just då
som inte skrek av smärta.

tack.




Bunden vers av jagkommeringenstans
Läst 461 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2016-01-18 21:49



Bookmark and Share


  julia.s
Har läst den här igen nu och bara måste bokmärka. <3
2016-05-16

  julia.s
så himla fantastiskt. tack.
2016-01-24

  blått nagellack
"hur hon spricker i sömmarna som hon sytt
så himla hårt."

"jag hade berättat för mitt
tioåriga jag
att du ser mig."

"jag hyperventilerade mig
igenom hela livet
för jag orkade fan inte andas
på något annat sätt"

de tre styckena. så jävla starka. jättejättefint skrivet.




2016-01-23
  > Nästa text
< Föregående

jagkommeringenstans