Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Skrivövning, och min fantasi beslutade sig för att skriva om mörkret idag. Håll tillgodo, för den som vill läsa hela.... En helt vanlig text.


Klockan sjutton - fy sjutton!

Onsdag den 19 januari, klockan sjutton, det var då jag bokstavligen klev in i mörkret. Det blev svart, och kom så överraskande. Jag var inte beredd. Mörkret var oväntad i sin oönskade gestaltning, och i sin plötsliga tystnad, som uppstod med mörkrets inträde, försvann även alla ljud. Alla välkända ljud i ljuset, som aldrig egentligen lades någon uppmärksamhet till, och ljud som var självklara bakgrundsljud i tid och otid, saknades nu i denna stund. Timmen var slagen, i dess exakta tidpunkt klockan fem, då allt svartnade, då satt jag där ensam, och lite skärrande rädd i mörkrets omslutande famn. En famn jag sannerligen inte ville bli omfamnad av! Klockan var sjutton, inte en minut, eller sekund över. Jag vet detta med bestämdhet, då jag innan mörkret attackerade min ljusa tillvaro och trygghet, hade kastat ett öga på datorskärmens klocka, och vars siffror tog till sig min riktade uppmärksamhet, strax innan jag skulle klicka på "Spara". Det var då jag sveptes över med känslor, mitt hjärta hoppade till av förskräckelse, pulsslagen ökade av frustration. Hann jag spara texten?

Jag hörde en knäpp av ett oväntat ljud, och ljuset stängdes ner mitt framför ögonen på mig. Mitt synfält förmörkades, och jag såg ingenting på en stund. Det tog så där några minuter eller fler, trevandes längs rummet i nattsvart sken. Minuter där kvinnliga händer smekte väggar, och små korta och försiktiga fotsteg, trevande och sökande, tog sig fram i mörkret. En mycket välkänd promenad, kan man tycka. En promenad som borde kunnats utantill, men i dagsljus är allt så självklart. Rummets rymd svepte in mig i dess kubikmetrar av tomma intet, där jag tyvärr inte, men borde kanske ha känt till, alla hörn och kanter i dess exakthet gällande placering i rummet. Snubblande och famlande tog jag mig fram, iklädd i endast underkläder, och jag slog i tån på något som stod i vägen. Minnet har en förmåga att förtränga saker och tings självklarheter, i hur man har möblerat hemma. Jag menar, en vägg står där den står, likaså en hallbyrå och en dörr med sin dörrkarm. Det inte så självklara, men som ändå borde ha etsat sig något fast i minnet, var ett par skor, som för en timme sedan slarvigt slängts på hallgolvet, en dammsugare som var framtagen i morse, och tänkt att användas senare, och en stor och rymlig låda, som ska vidare till Posten, för att skickas iväg. Dessa saker stod i vägen, under min promenad i mörkret. 

Jag svor till en ramsa, när jag slog i tån, men jag fortsatte ändå min promenad i mörkret, i den becksvarta atmosfären. Väl framme vid mitt önskade mål, satte jag mig försiktigt på huk, samtidigt som ena handen inte släppte taget om den "skyddande" möbel, som mina båda händer nyss smekt som de aldrig hade gjort förr. Hade möbeln varit en man, kan jag lova att han inte hade velat mota bort mig (fniss). Varje mjuk del av min nästan helt nakna kropp trycktes upp mot möbelns fasthet och jag kände det hårda välkomna mig, men jag kom inte längre än så. Det måste ha sett helt galet ut! Men det kändes tryggt. Denna möbel kändes stabil och säker, och var min svarte riddare i mörkrets omslutande sfär. Den andra handen trevade i mörkrets ovisshet, och det prasslade till i hennes sökande efter ljus.

Hon hade inte sett detta ljus på länge. Just detta ljus användes inte så ofta, men det borde ha varit en självklarhet, att hon skulle ha veta dess exakta placering, för i minnet av "länge-sedan-använt", förnimmades hon i samma sekund av ett nytt tydligare minne, som hon blir förlåten för, pga omständigheterna i hennes sinnestillvaro i denna mörka och lite förvirrande stund. Hon log förnöjt till det uppfriskade minnet, och nickade till sitt minne, som en bekräftelse på att minnet stämde, och sedan fortsatte hon med att söka efter ljus. Ljuset hade varit hos henne bara för någon dag sedan. I samma sekund som hon tog tag i ljuset, eller i det som hon trodde var ljuset, kom strömmen tillbaka. Det flimrade till i hennes ögon, och synen ställde sig tillrätta med blicken. Från ett svart ögonblick, till en lite mer suddig, men nu klar bild, såg hon var hon befann sig. Hon befann sig i helt fel rum, och i handen höll hon en...

 

Fotokonst: https://www.instagram.com/kristina0179/

 

 




Prosa (Kortnovell) av Valkyria-Fatale VIP
Läst 393 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2016-01-19 23:19



Bookmark and Share


  Valkyria-Fatale VIP
Åh, tack så mycket underbara Du <3 Jag läste någonstans att det var "en svart dag" idag. Liksom årets mörkaste, då januari är årets fattigaste månad, rent generellt. Så ordet mörker etsade fast sig i mig, och sedan växte en text fram. Det var först tänkt att bli en kort dikt och mörker, men det blev visst en "kortnovell". Bra med skrivövningar :)

Övning ger färdighet, utveckling.

Tack för din fina feedback. Glädjer mig i skrivarhjärtat för fortsatt skapande av ord. Queenisch hugs // V-F
2016-01-19

  DominiQueen VIP
Vilken talang Du är! Var detta övning? Du ör ju bättre än många etablerade, för Du har nerv, unikitetet och PASSION. Det är alltid sensuellt eller kraftpåfyllande eller annat välbehagligt att läsa Dig, känner jag.. Tack och fortsätt förgylla vårt rike och världen med Dina goa texter My Queen .

Blessed be
QueenKiss all over your aura
Your DominiQue
2016-01-19
  > Nästa text
< Föregående

Valkyria-Fatale
Valkyria-Fatale VIP