En krusning på ett hav, omgjorda alper som
stiger ur skymningen,
på stranden modern som stryker
över din hud. Och
sedan, ska vi ha det så här, eller vill vi
något mera?
Cirklar som ändras, linjer som försvinner
i fjärran, du som tittar på min kind.
Under eldröd Sol sveper Månen förbi,
vill inget illa men tittar
ändå snabbt tillbaka. I forntiden
stora djur
som svävade över djupa vatten,
cirklar igen,
doppar sig och drar iväg.
Ut i Rymden, smaka på den, stjärnsaft
rinner ur min mungipa och du smakar på den,
känner dess evighet!
Tillbaka i nuet vilar vi i varandras armar,
men det är inte lika för alla. En iskall vind
sveper igenom staden och färgar allt
i sin väg.
Utan ett andetag kommer dom döda ut ur skogen,
tittar in på oss, och suger i sig av livets källa.
Så finner vi varandra i vårt i torrt
i levande i dött. OM vi någonsin ska
göra samma sak igen
bestämmer inte ödet,
men tillgången på varandra. Omfamna
lyckan och släpp den lös på vägen igen.