minnernas vindar blåser i min fångade mörka sinne

ju mer jag saknar friheten   desto mer betong fylls runt

om mej   det är en stark känsla jag bär på långt i från

friheten i skogen jag vill bo i och  vandra i den grönska

den bär men jag blir dragen till baka till bekymer betongen

grå och kall   utan liv en sida död och den andra full av liv 

jag kommer aldrig bli fri muren  för även om jag blir släppt

fri så kommer den alltid leva starkt i minnet  i svåra stunder 

tror jag banne mej att jag kommer att sakna den i mitt mörka 

sinne för där lever ingen frihet  det är en tanke jag inte enns 

vågar drömma eller önska   jag är fångad bakom muren inga 

vindar blåser bakom min rygg eller rakade huvud    jag är ett 

fött natur barn fasst i betongen  detta är det svåraste straffet

portad i från våra egna skogar    jag äger nu inga skogar men 

det finns vissa platser som betyder extra mycket som jag har 

delat promenader och picknikat med min festmö   sammt

sommarens förmåner  för vuxna i skogens rum som förhöger 

stämningen innan man promenerar vidare jag minns allt som 

det var i går det är det som gör så ont inom mej   får jag uppleva

detta igen fri och lycklig igen  det kommer att hända i framtiden 

men betongen gör att det känns så långt i från det gör mej ledsen 

och nerstämnd tom jag behöver fylla på minna minnen det kommer 

någon gång det är det som får mej att fortsätta att och leva på hoppet