Dagens fundering.
Människans tre åldrar. Barndomen - dit räknar jag tiden fram tills frontalloben någorlunda mognat, tyvärr kan det för vissa individer innebära att den andra åldern, dvs vuxenåldern, helt hoppas över.
Vuxenåldern är den tid om vilken Predikaren säger: "när livet var som bäst var det möda och fåfänglighet". Numera pratar vi istället om "att få ihop livspusslet" men det är samma sak.
Vi hinner inte tänka och reflektera så mycket då. Det får vi desto mer tid till när vi uppnått den tredje åldern, pensionsåldern.
Jag generaliserar nu. Somliga fortsätter pussla ihop möda och fåfänglighet så länge det går, men generellt alltså. Avtackad, utkvitterad, avförd från listan. Obehövd. Då snurrar hjärnan igång på reservtanken. Tankarna. Allt som hänt i livet, alla erfarenheter, farhågor och framgångar, allt blandas här till ett högoktanigt drivmedel för nya slutsatser. Därav ryktet om ålderdomens vishet. Det är överdrivet. Vi har bara fått tid att tänka, summera, reflektera. Eftersom vi ändå inte är efterfrågade faller prestigens fjäll från våra ögon och vi ser, om än lite grumligt, hur saker och ting faktiskt är. Så självklart.
En sådan slutsats jag kommit till är att det är ingen idé att försöka ändra på andra människor. De är som de är, de liksom jag, för vi är alla fångar i vårt eget vara i den existentiella ensamheten och känner inte till något annat. Att försöka ändra på någon blir då ett angrepp mot identiteten, mot själva grundbulten i existensen. Det får man naturligtvis inte göra. Däremot kan man kanske försöka fånga den andra människans, sådan hen är, uppmärksamhet för sina egna idéer. Det kan bli synnerligen spännande.
Låt oss filtrera våra tankar genom andras varseblivning och se vad som kommer ut. Det är alla mötens stora äventyr.
Sluttänkt för idag! Punkt.