rummet
kalt, kallt, öppna fönster
med dansande gardiner
likt hemsökande vålnader
dimlika gäster
konturer, in och ut
genom rummet

figment
från ett rus
jag aldrig vaknade ur

gestikulerande läppar
i periferin
tycktes våldsamt försöka säga något
ur skuggorna

bruset
slog bort dem alla
fick dem fly
likt vilda Przewalski's
över stäppen

viskar
till vasen, den djupt blåa
på köksbordet
invid fönstret
vilken solen alltid älskat
älska med, bryta sig in
för att föda älvor
få dem dansa
på ytan av bordet
där jag
sitter

avskild
från världen utanför
vilken ännu inte tycks förstått
att den dog
med dig