jag tänker aldrig mer på klipporna och havet som förr
jag upplever på nytt
jag känner klipporna och jag känner havet, om igen

känner saltstänken, men det är inte från tårar som förr
det är havet som hälsar mig
och klipporna som gör sig mjuka inför mig

jag ser himlen igen, inte en himmel som förkastar,
nej den himmel jag ser är den himmel som talar kärlek
ord som förlöser, och ord som gör balsam för frusen själ
och där någonstans finns hoppet för livet och kärleken
en nåd som sträcker sig ut

även för mig

aldrig funderar jag på livet mer
jag lever livet och upptäcker det
om och om igen, och igen
återtar och återfår
tar det tillbaka, livet, det som stulits ifrån mig
det är mitt nu

bara mitt
och aldrig jag lämnar det åter