kappan i vinden, den röda cykeln med rostfläckar
och även mina tårar slits ut med tiden, de är oanvändbara
jag rör mig bort från de där platserna där golvet rasade samman
inga återvändsgränder ska ta mig in i sitt våld igen
det finns andetag som flyger här, en horisont av löften
och det finns inga sprickor i de där drömmarna
jag tillåter det inte att hända

sist du såg mig var det inga klingande skratt över ängarna
men nu, tusen blombuketter senare vet jag att jag växer ikapp
jag tillåter mig att se tillbaka ibland
bara för att se efter så att jag inte fängslat mitt skratt igen
men den tiden var aldrig menad för framtiden
jag har fortfarande inga svar, de är oanvändbara
galenskapen i sökandet var tvunget att få ett slut
jag tillåter det inte

bleka ansikten som sa att jag lika gärna kunde begrava min själ
och jag vet att du var en av de som yttrade skammen
jag står på andra grunder nu, mina dagar är gåvor
förbannelsen jag talade om var mina egenskapade skuggor
solstrålarna från min själ lyser och skuggorna har jag lämnat, de är oanvändbara
och jag slår inte sönder mig själv i mina rädslor längre
jag tillåter det inte

inte med den eld jag har nu