När staten inte längre kan beskydda sina medborgare från varandra är elden lös i det osynliga samhällskontraktet och vi flyr genom skräckslagna städer. Jag ropar efter dig, men du minns inte längre vem du är, känner endast ett blåslaget hjärta. Det var aldrig såhär det skulle bli när vi kysstes som berusade rödvinsänglar. Livet fanns framför oss och planeten kändes som en gränslös rymdstation.

Tulpaner skjuter genom minnen som svartvita tavlor. Färgen har runnit av dem och jag kan inte återskapa tidigare verkligheter. Kanske klev vi ur årstiderna, flög ovanför taken innan vi blev livrädda att förlora varandra. Jag släcker branden i en pojkes hår och du ger konstgjord andning innan ambulansen anländer. Du ler mot mig ett ögonblick och säger hej.

Det mörknar allt mer omkring oss, men gatlyktor tänds inte längre, ljuset tog slut förra året, många glömde samtidigt att det krävs fyrar som vägleder hem i nätter. Istället lyser ficklampor överallt som dödsdömdas ögon, då de försöker hitta stjärnsystemet bortom solen. Jag blundar, brister hela vägen genom skinnet och det är precis som jag brast en vårdag utan dig.

______________