jag minns en plats en gång i tiden någonstans
jag var där men det var ingen hemma
dom titta väl på telefånen
och drömde att dom fanns
steget ut är redan taget målat rakt på fuktigheten
med en fuktig pensel och inget lämnar evigheten
ljudlöst exploderar ljuset stänk av missuppfattad tid
funkmuskelns blodflod pumpar
syresätter ljusets skogar
ser en ände med förskräckelse
när vardagshavet rinner över kanten
planeten vänder mellan jobb och jobb
vi är redan dubbeltorsk och möjligheten inte längre utanför
tårar löser djupt begraven glömska
vet att jag förstås drömmer när jag blir
jagad av en schäfer som fäller mig till marken
markerar mot min hals och vänligt säger; Aesophagus!
vem ropar efter varg i vilda skogen
kalhuggna minnen smälter redan fram
vi är dom döda som vi minns och nu
snackar vi inte bara människor
bara genom att släppa taget kan vi återvända hit
och kom nu inte med nåt symboliskt skit
snacka hål i huvudet kan ju vem som helst
här gäller det att lyssna in i mellanrummen
att veta när man snackat klart
en yngling väntar säkert på sin tur
men gamla gastar litar mer på tajming
så ta och svälj det frusna flinet
när istiden väl släpper kommer vi tillbaka