Ligger framför ett gäng damer i gulnande vita badmössor
plastrosorna bildar märkliga valv kring deras rynkiga ansikten
glider mellan tunga män i badbyxor med sladdrig resår.

Vi kryssar mellan morgonsimmarna Lotta och jag.
Simmar för att få sitta i bubbelpoolen och dricka kaffe sen.

Vattnet kokar av bensparkar
solen lyser in genom de stora fönstren
plötsligt står en kortväxt man på trampolinen
simglasögonen blänker och han ser ut som en solariebrun endorfin
jag simmar långsamt
hoppas han hoppar i innan jag är i närheten
men han står som en fura och vajar lätt och länge
säkert runt 70 år
men vältränad som en 30-åring
simglasögonen spanar i tillgjord nonchalans över bassängen
gissar att han simmar varje dag
att han har ett eget gym hemma
gissar att han vill se sig omkring innan han hoppar i
för det är han värd
för det är hans värde.

En ivrig fot tuschar låret på höger sida
jaha Sigvard Marjasin kommer där i sin oförglömliga guppstil
han skulle behöva två simbanor för sig själv...
jag tänker på skriverierna om honom i tidningarna
han blev stämplad av drevet
blev landshövdingen som klippte representationskvitton
alla hatade honom
han var liten och ful och ond
blev klippdvärgen i allas mun
en kola alla ville tugga.

Ingen visste egentligen exakt hur det gått till med de där kvittona
men när jag träffade Sigvard på vårdcentralen
han var så blek och hans fru var jättesjuk
han var vanlig och ohövdingsaktig där med sin fru och rullatorn på Haga vårdcentral
en anhörig med oroliga undrande ögon
varför skulle jag tro att jag visste något om den här människan
bara för att tidningarna klippt sönder hans liv?

Jag ökar takten måste köra slut på mig
få upp igång andningen
simning är andning mest av allt
rytm och känslan av att vara buren
om jag simmar riktigt fort orkar jag nästan inte tänka
blir äntligen tom
en tom kvinnofisk på väg
vatten djur
befriad mitt namn
min lilla rubrik i det folkliga bladet
för vem tycker egentligen att kostymen passar?