Februaridagen var kylig,
temperaturen låg säkert
under tio minusgrader,
men det blåste inte.

Den snötäckta skogen
var fullständigt tyst
och stilla, så när som på
sporadiskt fågelkvitter.
Granarna stod orörliga
med snötyngda grenar
under den klarblåa himlen.

Solen lyste i mitt ansikte.
Den var stark för årstiden
och dess strålar gnistrade i
snön från alla håll,
likt en myriad miniatyrblixtar
som träffade ögonen
vart jag än vände blicken,
som nästan bländades.

Jag andades ut,
luften stod som rök ur munnen,
och lät alla spänningar
rinna av mig
och kände mig med ens
fullkomligt lugn.

Allt var nu frid och ro.