Den gyllene medelvägen blåser bort när strömningar strömmar i samhället som en okontrollerad fors under snösmältning. Vattnet är så berusande, vilt och vackert, innan gråten svämmar över hem.

Ingen minns längre hur det är att bygga gemenskap och sluttningen blir brant. Den är hopplös att bestiga och illusionen om att alla förstår innebörden av kärlekskontraktet avslöjas som förnuftets galenskap.

Vi faller mot jordskorpan när rädslan tynger årstiderna. Solen lyser, men ljusår bortom himlens trasighet. Det är försent då, alldeles åt helvete försent när hjärtans sköra puls känns som åska i bröstet.

______________