Många


rasers blod kokar
Våldet är ett föraktfullt svar till alla oförätter

Söker ett viktlöst tillstånd
Stramt förvriden. Den uppåtgående korkskruvsliknande rörelsen avtecknar sig på spetsen av din tunga.
Abstinensen efter smärtstillande nätter. Ge mig
De vises sten. Bristen på koordination.
Muskelsammandragningar.
Paranoia.
Skamlösa telepatiska sändningar
 


.


En himmel
Som mörkt gammalt bröd och tända cigaretter

Jag gick ut i livet. Försökte
att aldrig gå under I dumhet och vulgaritet
I det det lyckliga samhällets fumliga godhet
Aldrig Krossad och utplånad

Jag lever. Befriad från arv
Jag skjuter upp min död

.

Trött på din kattskitluktande andlighet
Du såg mig försvinna för länge sedan

Jag tog det sista tåget med rälsen varma
av självmördarnas sista andetag
Och den stenhårda sista blicken av uppgivenhet
För evigt inborrad i ögat på lokföraren
Som nu sitter drägglandes på ett vårdhem
Evigt rabblandes ave Maria
Och Förlåt

Förlåt mig som om allt var hans fel

.


 Jag kastar de förlorade orden
förstörda av rikedom

mellan flytande rörelser
putsade naglar
och långa stunder av tystnad går

en gångbrygga av hånande skratt
och variga sår i det svarta köttet

aggressivt leende skuld
röda strängar av död
vinden reciterar sorgesånger

men
mitt liv rasar ner i mörkret
av sluttande raviner
och jag är stark nu så stark
Att
jag kan slunga upp månen på himlavalvet inatt
.


 jag kunde ha sträckt ut min hand
och gjort mig hemmastadd i ditt liv

med alla stulna år, med alla
stulna ord

att
beskära grenarna till gatlyktornas
 förföriska ljus
eller köra smärtans brännheta
spettar
i jorden
och låta den tusenåriga elden
ödelägga den här staden och dess
lampöversållade
karuseller

du vet
att det kommer att göra ont
är du beredd?

jag vet
jag har
tusen mil av rännsten i mina händer
.


En sakta återgång till värdighet
Minnet av Din mun
I skymning och i gryning och
Dagens miljoner färger
Där emellan

Jag känner din smärta
Jag är din outsinliga källa av hopp
Jag är där framtiden finns
Och det förflutna
Har en mening

,
Vi
 föddes alla att förändra världen.
plötsligt en dag sviker kroppen. det finns inga fotspår att följa. vittringen är borta. så
 rädd, ty silvret ligger hos pantlånaren sedan länge.
fjärran är de dagar då allt jag rörde vid blev till poesi, fjärran är de dagar då framtiden låg framför mig.

änglar har förtärt mig
men jag lever
och du lever
varje dag är fortfarande ett under
en nåd


ödet är en grym bödel
med ensamhet i ögonen
tvivel, vrede och stolthet

brukad och förbrukad

av andras goda vilja

långt före dagning vet ej jägaren vem att jaga, och den jagade
minns dunkelt skräcken av att vara jagad.
vi kommer från samma land. som vind. som ljus.
mot
en framtid vars enda mått är vår egen
kraft.
så många röster som skall höras,
om födelse, liv och död

av gravitationen hållet
ögonblicket av dag är över
sedan tomt och tyngdlöst.

jag är på väg hem
jag känner väderstrecken
detta skriver jag med eftertanke-

Du är det vackraste
i rättfärdighet och ödmjukhet
jag
sträcker mig mot allt svårare prövningar
som skall följa.

gör det du kan

det är nu du inte får tveka-
du som är utan
du som är utanför-
alla
.

här bärs sorgen fram när dag har flytt
under nattens fallande skugga är gott

.



 
och vi blivit vanskapta av tiden

kan jag röra med min tunga och få det här landet att skaka av sig skuggorna

vägra

alla dessa kärlekslösa år som gått att komma på besök

kyssa den här utarmade jorden

låta det uppdämda hatet inom mig

bli till ett lättskingrat moln av rök

som försvinner


.

När du inser att du har en lång väg att gå Så är du redan framme
När förändring inte längre är möjlig
Då sker förändringen

När glöden i de goda avsikterna svalnat
Och hatet som följer nederlaget blir till en drivkraft för dåliga förlorare
Då måste de goda beväpna sig

Inte bara med ord

De måste inse att älska
Är med livet som insats

Att den som drar svärdet
Skall dö för svärdet

Det är inget tomt mål
Med slingrig väg

Det är ett löfte
Hugget i sten




.

 nej

jag ska tvätta dina fötter
kalla på GUD





jag ska tvätta dina fötter
kalla på dina kalla moln
bära in syftet med ditt liv
sjunka allt djupare
i mörk gråt
låta kärlekens sjuka låga
angripa mig

aldrig mer återvända
till förnedringen
lämna dig böjd och nedsjunken
i regnet
av hennes röst