Första långpasset den här månaden, första långpasset sedan sjukdomarna fick mig att knäa, och första passet med den nya klockan. Överhuvudtaget har det varit många försten nu på slutet. Precis så som det också måste vara efter man tvingats genom en brytpunkt.

Klockan, jag ska inte grotta ner mig i hur fantastisk den är, för det är den verkligen. Jag nöjer mig förtillfället med att säga köp den. Om du nu funderar på den. Eller köp den ändå, om du funderar på en pulsklocka, ett aktivitetsarmband eller bara en snygg klocka, vilken som helst. Eller förresten, även om du nu inte funderar på de här sakerna så köp den i alla fall. Garmin Fenix 3, du kommer lära dig att älska den.

Vi följer stigen som klyver villaområdet, upp till vägen som går mot Höglandssjön. Ett varv där och sedan hem. Fjorton kilometer, en timme och fyrtio minuter av lugn löpning. Ett förkortat långpass i ett märkligt väder, sörjigt och glashalt om vartannat. Verkligheten vi trampar känns overklig. Det är början av februari och regnet kväver kallt.  

Klockan piper om att de fem uppvärmningsminuterna är över, en lina slår taktfast mot en flaggstång som för att klappa igång oss och jag drar med mig Wiggo mot min nästa pulszon. Som en övergiven kyrkklocka fortsätter linan med stumma slag genljuda de surrealistiska vindar som går genom allt ödsligt. Den blågula vimpeln fladdrar mot dimmorna under den trumpna himmelen, som om den kittlade det som ligger och beslöjar livet. Energierna runt oss känns sådär obekant skrämmande, och jag väntar bara på att få någon sorts notis om att något allvarligt har hänt. Att utomjordingar slagit ut nittio procent av allt liv och vi förskonats som av ett under, eller för att användas till biologiska experiment. Verkligheten känns nästan förlamande.

Resident Evil-väder, tänker jag och ökar intensiteten, som för att bryta igenom det febriga som letat sig in likt en synnerligen obehaglig bakterie. Och just den tanken skiftar faktiskt mitt känsloläge. Tanken slungar mig mot timmar, nätter och dygn av emotionell närhet med en spelkontroll i min hand och en nära vän vid min sida. Resident Evil, det skapade ett gemensamt rum där tiden inte existerade. Allt som fanns var en fokuserad jakt genom en virtuell värld där vi sköt käkar av zombies. Och mellan det pågick, mellan solen och månen flyttade sig genom fönstren, drack vi kaffe och åt sådana där wienerbrödsliknande bullar som smular ned överallt till magarna omisskännligt signalerade om nog. Vi pratade vapenuppgraderingar, personliga problem och stora livsviktiga frågor och strök Wiggos tagelliknande päls när han limmade fast varje smula mot sin nos. Sa, inte riktigt än till de bruna ögonen som frågade om vi inte skulle gå och lägga oss snart. Vi hade helt enkelt inte tid, den existerade inte, vi spelade, filosoferade. Spelet skapade ett sorts tillstånd, en brygga, där vi kunde ställa ner saker, titta på dem, och fråga varandra om vi såg samma sak, fråga varandra om råd. Så växlade fokus mellan spelet och det som stod där på bryggan. Och sedan en dag mellan två spel blev det plötsligt Error. Allt bara stannade, och du försvann. Förevigt. Varför, egentligen? Vad var det du såg som svalde allt ljus, vad var det du såg som du inte kunde nå och i förlängningen ledde dig till ett sådant totalt beslut?

Snart slut på den första cirkulationen kring sjön, och jag vet inte hur många sådana här åttakilometersvarv jag egentligen gjort sedan jag hittade löpningen och hur många tankar jag ringat in. Många, men långt ifrån tillräckligt. Jag kommer snart tillbaka, och då för två varv. Då springer jag för första gången ett långpass med en sändare under huden som kontinuerligt mäter mitt blodsocker. Signaler, som  jag kan läsa av direkt i en mätare. Dexcom 4, heter systemet som kommer förenkla massor för mig. Jag kommer slippa att stå i vintermörkret och värma en mätare med mina händer, slippa blåsa i öppningen och fippla med stickorna som ska passas in där. Jag kommer slippa slunga runt min arm, gnugga mina händer och försöka mjölka fram blod ur de kalla fingrarna, bara för att få felmeddelandet E-3 och tvingas göra om allting igen. Jag slipper sticka mig i fingertopparna tjugotals gånger om dagen och får dessutom istället för ett absolut värde, föraningar om vart mitt blodsocker faktiskt är på väg. Det är fantastiskt! Också säger en del människor att vårt land håller på att gå under. Att vi står inför Apokalypsen. Jag säger bara: ”Talk to the hand.”

Antal km: 14,31       Min/Km: 6,39        Dagens läxa: Belys