Trots att avståndet hållit oss isär
kände jag en närhet i atmosfären
som om jag kunde ta på din hud
och som om du kunde se min puls
vi har alltid existerat mellan andetagen
fast utan att veta om det

Nu
med kallt kaffe i min väntande hand
med en tanke på dimman som ska få oss att fly

så kommer vi närmre

Jag ser på alla människor
sittande som döda vid cafeborden
jag ser förbi deras apati
för jag vet att vi snart
ska tyda mönstren på mina armar
och fjättra ensamheten i din blick

sen så ska vi upphöra

tillsammans du och jag