Vi satt tysta, mitt emot varandra. Kaffet serverat i koppar med fat. Bulle att doppa. 

Hon lutade huvudet lite åt höger och log. Jag log tillbaka. Hennes ögon glittrade till. Som om hon hade en hemlighet hon tänkte berätta men inte riktigt än. Jag hade ingen brådska.

I hennes kök tycktes tiden stå stilla. Behagligt stannad. Jag njöt när jag lät fingrarna långsamt glida över träet. Precis där klaffen gick ner fanns ett jack. Grannen kom gående utanför fönstret. Ett barn i barnvagn och ett på efterkälken. Den röda mössan guppade till slut förbi, precis synlig över häcken. Jag fyllde på min kopp och mindes hur taklampan lossnade, pendlade och fick sitt abrupta stopp där mitt långfinger fortfarande rörde sig.

Vi bar alla på våra minnen. Bordet hade sina märken. Hennes låg närmre ytan nu, de som var lite från förr. Jag fick leta ibland.

Klockan slog tre slag. Hon tittade upp. Jag tog fram hennes mediciner och la dem i hennes utsträckta hand. Vattenglaset stod bredvid koppen. Lite darrig på handen men det skulle snart gå över. Utan att veta varför tårades mina ögon. Kanske var det för jag såg slutet på tiden då hon skulle klara av att bo så här, kanske var det för att jag var glad att kunna sitta med henne varje eftermiddag. Kanske och mest troligt var det för att hon var så vacker i sin skörhet.

Jag hjälpte henne till sängen. Hon nickade mot boken. Förr var det mest deckare. Nu läste jag Ove för henne. För andra gången. Fem, sex sidor brukade det ta sen sov hon. Snusade lätt.

Potatisen kokade och köttbullarna var nästan klara. Såsen smakade bra. Bordet var dukat.

Tre dagar senare slängde jag ut maten och diskade rent. Dukade av bordet. Tömde kyl och frys. Bar ut alla soporna. Gick in igen, slängde ett öga på jacket i bordet, lutade huvudet åt höger och log.