Tog mig en titt i arkiven. Hittade denna deppiga pärla.
Offerkofta
Jag såg dig i morgonljuset
Tätt intill dig bevittnade jag din hud
Alla små hårstrån stod upp av kylan.
Jag tror det var sista dagen vi vaknade upp bredvid varandra.
Virade varsamt offerkoftan runt mina axlar
Du sprang efter mig i Muséeparken
Det fanns aldrig någon tid för att stanna
Dina hårspännen ligger kvar på mitt nattduksbord
Allt man tänker på är att lyckan aldrig blev gjord
Jag får väl stå mitt kast
Nu har livet tagit död på drömmarna, och all dess last