Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand -
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)


Det skär till hårt i min inblick.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)


Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista - In till ett olöst

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt - I ett tidlöst.)


Äntligen hugger smärtan klart.

Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.


Klarvaken.




Bunden vers (Annat versmått) av 1 SIGFRIDSSON VIP
Läst 404 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-02-16 11:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

1 SIGFRIDSSON
1 SIGFRIDSSON VIP