Ditt svarta hår
och ditt läppstift
den hårda blicken






där du står
vid hallspegeln
som är av spegelglas




på väg ut
i regnet igen
åter



Var är du på väg nu ?
i den där kappan igen
hela jorden är rund



eller glömde du att stiga av i morse






alltid vid den här
tiden
var kväll fylls man av tankar






Havet där som bara ligger
tungt och tyst
släpar på sin egen ensamhet



Hur många hav ?
oräkneliga !



som gamla fuktiga kinder
som flyter upp
precis var som helst



och hittar på saker
med den där tiden



som inte finns


bara enstaka fartyg
långt ut i bränningen
de ekar



som oljefärger när de försöker kristallisera sej med motivet



Långt efter nedslaget hänger de fast på sin plats




och du står länge
innesluten i paraply
och tankar
insvept i kappan



Slår då
klockan åter
i tornet




och du vänder
tillbaka



och marken är
mörk och tung

och silverblank




begraven



bland alla de andra motiven
fastetsade




med svart hår och röda läppar




hem
och något
i spegeln



du ser




som du aldrig
sett förr




har uppenbarat sej
för dej
plötsligt