-Så du är sjukskriven? Kvinnan som ställde frågan väntade på ett svar.
Hon den "där" bet sig i läppen och svarade” det är en lång historia, sanningen är att jag själv inte ens vet exakt vad det står längre som orsak, det finns så många.”
Hon såg hur de andra skruvade på sig. Det var inte så att hon inte ville berätta men hon visste faktiskt inte vad alla saker hon skulle berätta.Depression, värk? vad för sorts värk? Hon den "där" hade en benägenhet att vara allt för öppen och visste inte vart gränsen gick förens det var för sent.

Hela familjen var och handlade och hon den ”där” fick plötsligt syn på en av de som hade barn där på förskolan. Kvinnan som tittade emot henne log men inte med ögonen. Det var ett sådant där påklistrat leende hon kände igen från förut. Då folk ler för att man bör göra det, inte för att dom vill. Hon den ”där” hejade och sprang ifatt sitt barn.

Hon den ”där” gick runt hemma och såg ut genom fönstret. Det var vackert utomhus och hon ville gå ut, det vill säga hon ville tills hon kom på att hon måste böja sig ner för att kunna knyta sina kängor och eftersom det var kallt ute behövde hon den ”där” ta på sig täckbyxor. Täckbyxor som var flera storlekar för stora men ändå nuddade vid där hon hade som ondast. Hon kände sig febrig, som vanligt.
-Vi tänkte gå ut nu, följer du med?
Det var hennes make som frågade. Hon den ”där” svarade att hon stannar kvar inne. Efter ett tag hörde hon hur dom lekte utomhus i snön och stojade i det fina vädret. Efter ett tag när hon gick runt i tystnaden inomhus gick hon till ett av fönstren och såg hur hennes make pratade med en av grannarna. Grannar hon ännu inte kunnat presentera sig för. Ibland upplevde hon den ”där” det som att hon inte riktigt existerade.

-Jag tänkte åka och hämta barnet på förskolan nu, vill du följa med?
Hon den ”där” skruvade på sig och bet slutligen ihop och svarade att hon skulle följa med. Hon behövde nu snabba sig för att hitta kläder som inte gjorde allt för ont att bära. Sen var det bara till att knyta sina kängor och hon kände hur det vred sig i sidan av magen av smärtan.
På väg till förskolan när hon den ”där” och hennes make satt i bilen tänkte hon på att det var bedrövligt att hon ännu inte skaffat körkort och det om något var något som skulle behövas när man bor på det sätt dom gjorde. Hon fick ondare som vanligt nu mer när hon den "där" tänkte på ting som behöver göras, ting som stressar bara i tanken. Hon tittade ut över sjön som var snöbelagd och insåg att hon nu varit sjukskriven i exakt 10 år.
Väl framme på förskolan hälsades det på fröknar och hon den ”där” gick vidare för att hitta sitt barn. Hennes make stod kvar och pratade med fröknarna. Barnet såg hon den ”där” och utbrast ”Mamma!” och sprang till henne och kastade sig i sin mammas famn. Hon den ”där log mot sitt barn som nu kramade henne hårt om halsen när hon reste sig upp med sitt barn i famnen.
Hon den ”där” kände hur det brast inombords som det ofta gjorde varje gång hon bar något tungt. Ironiskt nog hade hon den ”där” alltid varit riktigt stark och kunnat lyfta mer än många av sina gamla vänner oavsett kön. Det var inte det att hon den ”där” inte var stark, hennes kropp hade nu i några års tid inte kunnat hantera påfrestning i någon form och svarade helt enkelt med att brista i bukområdet så hon alltid började att blöda. Men hon var van med att blöda. Det var något hon gjort nu i flera år ändå.
Hon den ”där” gick till sin make och den fröken som stod där och försökte höra vad det pratades om men barnet i hennes famn var så glad över att hon den ”där” var med att hon pratade non stop med henne och inte gav henne mycket till chans att prata eller hänga med i vad de andra sa. Men hon den ”där” njöt ändå av att ha sitt barn nära och förundrades som alltid över hur barnet kunde älska henne så. Hon den ”där” var tacksam.
När det var dags att klä på barnet i hallen kom det fler vuxna som skulle hämta sina barn och hon den ”där” försökte hälsa samtidigt som hon skulle klä sitt eget barn. Detta innebar att hon skulle sitta på huk vilket gjorde ont i sidan och i hennes mage och hon kände sig yr. Yrseln kom ofta när hon hade riktigt ont och som vanligt blev det svart för ögonen lite då och då. Hon den ”där” bet ihop och kände sig irriterad över att hennes barn inte alls var så medgörlig till att bli klädd och hur allt som oftast denna bit kändes rätt motig och något hon gärna ville undvika för att orka med dagen lättare.
Väl hemma var det dags att göra i ordning mat. Hon den ”där” hade inte förberett mat den här gången och ställde sig nu och gjorde detta samtidigt som det var dags för att ta medicin igen.
När dom väl satt och åt kände hon den ”där” hur trött hon började bli och hur iskänslan i magen åter kom.
Efter att ha ätit och pratat vid middagsbordet så gick dom alla och satte sig framför tvn och som många andra gånger somnade hon den ”där” till i fosterställning där i soffan strax efter att hennes make lagt en filt över henne.
Hon den ”där” vaknade upp av att barnet kramade om henne och sa ”jag älskar dig mamma” och hon den ”där” kramade sitt barn och sa att hon älskade henne mer än något annat i hela världen.
Det blev kväll och hon den ”där”s make nattade deras gemensamma barn. Hon gjorde en kopp te och satte sig vid datorn och insåg att hon inte behöver en massa folk i sitt liv som inte är lika öppna som henne och beslutade sig för att ta bort några av de nya bekantskaperna på Facebook som ändå inte utgav något personligt om sig själva men gladeligen hade fått ta del av henne.
Hon hade svårt nog med att tolka folk som det var och som allt hade varit nu i några år hade hon den ”där” helt enkelt inte energin till sociala spel vanligt ”friskt” folk utsatte varandra för. Hon den ”där” var ensam och önskade många gånger om dagen att det vore annorlunda men hon visste så väl att hon inte kunde undvara den energin på någon annan än sin familj;