Nej, jag hade verkligen inga större ambitioner att bli skådis eller kändis, men nyfiken, det var jag,och fick mitt lystmäte tillfredställt med råge. För, sitta i självaste kyrkan och spela bingo hör väl inte till vanligheterna precis. Nu tror ni väl att jag vitsar, men det är sant.

”Starke man” sökte statister och Varför inte? Sagt och gjort. Anmälde mig som intresserad och hör och häpna: Antagen!!. Klädsel: mörk och anständig!. Med bultande hjärta parkerade jag utanför Västra Skrävlinge kyrka och såg flera andra sitta och trycka bakom ratten. På en given signal stod vi alla på kyrkbacken. Där blev jag ombedd att vara bingoutropare. Milda makter!
Jag som trott att det gällde någon sorglig jordfästning.

Vi gick in i helgedomen. Mitt i gången, ända uppe på väg till det allra heligaste stod ett bord och på det en tombolalåda. Jag satte mig med många tankar i huvudet. Var det inte snudd på att häda? Och alla dop och bröllop och begravningar som förekommit där rusade i hjärnan.
Hur som helst. Kändisarna plus övriga statister bänkade sig. Jag upplevde mig själv som prästen i nöjesbranschen. Öga mot löga med hela församlingen. Ljuskille och skripta svansade och där satt jag och vevade och ropade, med jämna mellanrum, ut aktuellt nummer. Naturligtvis var det den ”starke mannen” som vrålade BINGO.

När vi sen spelade in en annan scen, skulle jag vara någon slags telefonuppringare till de gamla i kommunen, och eftersom jag en gång, i grön ungdom, försökt mig på att sälja Sydsvenskan, så hade jag en viss vana, trodde jag. Lutade mig självsäkert tillbaka i stolen, låtsades slå ett nummer och ropade ”Hej Augusta, hur är det så här på morgonen”, och fortsatte att svamla på i en tyst lur, alltmedan kameran surrade Men när Anders Jansson satte tummen upp, ja då trodde jag nästan att jag var skådis. Då vågade jag vara riktigt otrevlig mot den kvinnliga skådespelaren, men det ingick i manuset förstås.
Och som alla stora stjärnor, skänkte jag bort hela apanaget. Tre biobiljetter.
Ett gott råd: Söker Ni som statister, kan allt hända. Som i ”Så vit som en snö” där jag fick
”Lia i bedesticked o ta opp bedor”, när Thulin kom i sitt flygplan och vi skulle se dumma ut och gapa av förvåning.
Kanske hade de förstått att jag hade vanan inne att svinga kniven. Men inte skar jag guld inte.
Nej det apanaget hamnade på nöjeskontot Och den enda ränta det gav var nöjet att ha fått blicka in bakom draperiet.