Det kan aldrig bli för sent. Du sa så en gång. Det var inför vår andra natt tillsammans, då när din farmor hade dött och vi hade varit nakna med varandra för första gången. Nu är det drygt tre månader senare och jag vet inte vart jag ska börja. Om jag ska börja med hur fin du är mot mig eller hur fin du är i dig själv. Vet inte vad jag vill skriva ned att jag saknar, jag saknar ju allt, och jag minns allt. Det är snart bara tre veckor kvar, och det börjar kännas som en kort tid i jämförelse med den tid som har gått. Jag fantiserar hela tiden om dagen då jag ska hämta dig på Arlanda, jag kan inte låta bli att le, det rusar innanför bröstet på mig och jag fylls av värme och eufori. Ser dig komma gåendes, vet inte hur jag ska bete mig, vart jag ska ta vägen. Tänk att få känna din doft igen, begrava mitt ansikte mot ditt bröst, ditt nyckelben, din hals. Påminna mig själv om hur dina läppar känns mot mina, känna din hud mot mina läppar när jag pussar dig överallt. Nu börjar jag visst gråta, för jag tycker om dig så mycket. Jag beundrar dig. Beundrar din förmåga att vara trevlig mot alla människor, beundrar din uppriktiga nyfikenhet, att du ställer frågor, att du sprider energi. Beundrar ditt driv, din välvilja, dina goda intentioner. Och din omtänksamhet, det bästa jag vet. Att jag vågar gråta med dig, att du låter mig, att du höll min hand när jag berättade om delar av mitt ledsamma förflutna. Saknar när du tar bakvägen runt mitt köksbord för att krama mig och hur du envisas med att ta disken, laga mat, bädda och att jag inte får hjälpa till. Att du har förstått mig. Att du har förstått att jag hela mitt liv har tagit ansvar och uppskattar att du är en sådan som också kan ta ansvar, men att du samtidigt låter mig instruera, kontrollera och vara med, utan att ta alltför illa upp. Tycker om att vi vill försonas innan vi somnar, att vi kan prata om både svåra och enkla känslor. Tycker om mig själv ännu mer när jag är med dig, tycker om att du lockar fram det jag gillar hos mig. Saknar när din hand fångar upp mig i en rörelse och håvar in mig i din famn, hur du ligger lutad mot armbågen i sängen och ser på när jag gör mina bestyr, din puss i min panna. Beundrar och blir blyg inför din vilja att vara världens bästa pojkvän, är  ibland rädd att du är för bra för att vara sann. Vi är ett så bra team. Och snart, snart är vi tillsammans igen. Snart.