hon är

ett solsken filtrerat genom täta trädkronor, hennes

allvarliga ögon ogenomträngliga, hon ser alltid ut att vara

under vatten, och hennes läppar mot mina får mitt bröst att kännas trångt;

jag skulle kunna gråta och jag vet inte varför, de mjuka händernas beröring

får tårar att samlas bakom mina ögonlock, varmt och svidande, jag förstår inte

längre vem jag är, hennes röst väcker slumrande minnen av någonting

jag inte kan placera, kanske är det inte ens mina minnen

överhuvudtaget, kanske vidrör hon nedärvda

minnen från en tid som inte är min

att minnas, glömda platser,

ansikten,

röster