ekot hänger kvar

ett ljud som ingen hör

söker efter svar

på frågor som aldrig ställts

haltar i ruiner

som en gång var vårt hem

vem märker en orkan

när ens hjärta står på glänt?

det är först i det tysta lugnet

efter stormen som dina knän

viker sig för rädslan

som tynger din nakna själ

som fotspår i sanden så sköljs de bort

orden som en gång betydde nåt

ängsliga löv i en sommarvind

längs vågornas sång där vi somna in

som fotspår i sanden så glöms vi bort

konturerna finns kvar likt ett minne blott

ditt hjärta försvann till en annan strand

men kärleken min den är likadan

luften den är kvav

vi lämnade den så

i ögat står jag kvar

bland känslor som aldrig känts

en kärlek tunn och sliten

jag tog en kniv och skar

du tvättade bort vårt blod

med en tvål lika röd som jag

kvar på toppen av ett isberg

vid en strand där vågor slår

mot kusten som ett täcke

där vi båda en gång sov

som fotspår i sanden försvinner vi

en kvarlämnad kropp ligger kall och vit

dess kamp efter liv leder ingenstans

min själ förblir fast mellan hav och land

som fotspår i sanden så glöms den kvar

kärleken vi delade du och jag

vid regnbågens slut längs en horisont

bland hetta och regn så blir väntan lång

tråden brister snart

tanken den var fin

en dröm ack underbar

men så ungdomligt naiv

som vind i en snöstorm

som vattnet i vin

som sömnlösa tårar i en tragedi

som ord i en sång

som glöd i en brand

som sol över en hundragradig strand

det hamnar i skuggan, överses

som blod från ett hjärta som sitter fel

som fotspår i sanden fuktig och kall

det betyder inget alls.