I väntan på ett tåg satte jag mig på ett väldigt öppet kafé som jag gillar i hög grad. Öppet både i det fysiska - högt i tak, beläget i ett hörn av ett stort torg inne i stationsbyggnaden. Alltid vänlig betjäning, alltid ett leende, alltid något vänligt ord tillhandahålls där. Vänliga kaféet kunde man kalla, uppkallat efter Isabella. Om det var hon, den bella Isa från Sevilla, eller hon som gav oss färgen isabellgrått ligger egentligen utanför ämnet.

De tre borden hade fått nya skivor, glänste fina under dagens erbjudande, kaffe med bulle, en pizzabit och en sallad. Vi var flera som njöt av stunden. Intill mig till vänster några sydländskt livliga  ynglingar, till höger den typiske finske mannen, klädd i grått, moltyst stirrande i bordet. 

Plötsligt hördes ett ilsket GRRRRRRRRRRRRRRRRRR! bakom ryggen på mig. Jag vände mig om, bara så mycket att jag uppfattade fara! eller lugnt! Det var en fara som var lugn. En man som, klädd i filtad grå toppluva, öste ilskan ur sig när han vandrade förbi. Två ögonblick senare hör jag samma röst, samma ilskna GRRRRRRRRRRRRRRRRR! på håll. Stunden därpå kommer en mörkhyad man åt kaféhållet.

Lite trött och mycket rasistiskt tänkte jag: En finne igen. En som tror sig veta något om livet, men aldrig har upplevt kriget.

Tar de aldrig slut? Aggressionerna mot allt och alla som är annorlunda? Än vi? Än jag?