Jag har hittat tillbaka till hur jag gjorde förut, innan dig. Hur jag tar mig upp ur sängen självmant, hur jag går till tunnelbanan utan någon hand att hålla i, hur jag fördriver kvällarna på egen hand. Det tog ett litet tag, jag hade ju vant mig vid dig, vid att existera i vår lilla bubbla, blev liksom lite vilsen när du försvann. Första dagen påminde om ett totalt hjärthaveri, abstinensen var så stark att det kändes som att vi hade gjort slut, jag fick flashbacks till för ungefär ett år sedan när jag sjönk ned på golvet innanför dörren i hallen och allt var nattsvart. Jag grät lika hjälplöst som om jag hade fått min hjärta krossat, men sedan insåg jag att så var ju inte fallet. Vänta nu, han har inte dumpat mig, inte ens lite, för i själva verket älskar han mig. Han har bara åkt iväg. Vilken mindfuck. Och när den insikten var på plats kunde jag börja leta mig tillbaka, fortsätta som vanligt, utan dig fast - OBS - fortfarande med dig, och det är en helt annan femma än hur det var för ungefär ett år sedan. Ett jäkla lyxproblem i jämförelse. Att hitta tillbaka till hur jag gjorde innan är inte i närheten av lika smärtsamt nu som för ett år sedan, för det är bara temporärt. Vår lilla bubbla existerar fortfarande, och vi ska göra vardag av den, vi ska förhoppningsvis dela den för en lång tid framöver, rent av utvidga och spräcka bubblan. Så jag ska inte fälla fler tårar nu, ska inte misströsta mer. Det finns ju ingen anledning till det.