Måste vandra vidare. Ser inte att solen obemärkt sakta slocknar, att Jorden blöder.
Söker Meningen, avtrycken, efter vilsegångna fotspår.
Finner den igentrampade slingrande stigen längs mörka gravar där tomheten gapar tömda på ljus.
Hör allt besjälat ropa, ropa ut sin förtvivlan vid folkhaven och vågornas dån.
Ser inte hur Vintergatan tar en annan riktning, packas samman, skakande sina ljusvågor, signalerar sin desperation, sin längtan mot en avlägsen ljuspunkt.
Ser inte hur andra galaxer döljer sina hemligheter. Men världsalltet viskar – frys – och allt blir stilla. En tystnad uppstår som varar en tid och ännu en halv tid. Alltet bävar, vrider sig i våndor.

En stöt av ljus från en ny okänd stjärna i ett avlägset solsystem som expanderat för länge sedan miljontals ljusår bort, söker nu sin väg, sin mening.
Ljuspunkten växer i intensitet och fyller oväntat Meningen med hopp. Hopp åt dem som vandrar. Hopp åt dem som kämpar i dödsskuggans beslöjade rike utblottade längs stränder i främmande länder, längs leriga åkrar väntande vid hopplösa taggiga stängsel där dalgångarnas gravar med de älskade redan börjat skimra. Av ljus!

Ty ljuset bryter fram i gudasonens anlete, i gudasönernas fårade ansikten, i de heliga döttrarnas tårade ögon, i barnens oskyldiga anletsdrag. På deras veka axlar skall makten vila och alltets herravälde. Den dag då förtryckarna som massakrerat och förgiftat den klara källan, brunnen med det levande vattnet krossas och barmhärtigheten obönhörligt segrar.
Ljuset som är i de små, de renhjärtade, är större än mörkret i världen.
Så skall en dag rättvisa skipas i ljus och rätten vinna.
Och Meningen fann ro till sist. Fann sin väg, fann sin tröst, sin bot för själens smärta. I Gudasonens kärleksljus. I havets oändliga urkraft.