vi satt i bilen
kanske mamma och pappas
gråa renault
eller skodan
kändes som vi korsade ben
och körde
för att få vara i rörelsen igen
tillsammans
alltid tillsammans

pratade om
hur det är att växa upp
i tystnad
och lämna allt
bakom sig
förlösas
utan att förstöra

minns att du tog av dig
törnekronan
sa att det i slutändan
ändå bara går ut
på att inte behöva känna skuld

och orden rann
sprutade
äcklade
snuskade sig
definierade dig
även fast du inte ville

vi skruvade upp radion
hörde om en utgrävning
fem mil utanför hudiksvall
så skör flykten
och framtiden är
när dåtiden bara är en sekund
eller 600 år bort

platsen
och resan
slutar aldrig vara en vision

när bilen stannar
behöver vi inbilla oss
en annan verklighet
att det inte handlar om
vilken väg vi måste välja

ska vi in i hjärnan
eller himlen?