det var när du miste ditt ena bröst
som du kom närmare mig
cancern fick dig ur balans
du föll och jag tog emot
jag fanns vid din sida
lyssnade och tröstade
torkade tårar och
ja, bara fanns där

som ett uppvaknande
att cancer kan väcka upp
på riktigt skaka om
som ett muller ur en vulkan
en tsunami mot din karga strand
du rycktes undan
sveptes bort

med ändå
...fortsatte du röka
fortsatte du supa i perioder
varvat med ett nyktert liv
som om det kunde väga upp
och när ångesten red dig som värst
när du trodde att du skulle dö
då fanns jag hos dig tätt intill, nära

för mamma är ändå mamma
men att stå bredvid
inte kunna hjälpa
inte blåsa bort det onda
det gör ont att se
någon så nära gå ner sig
fortsätta leva destruktivt
hand i hand med cancern

och idag är du förklarad frisk
i alla fall från cancern
den som stal ditt ena bröst
men den fick dig inte att tänka till
och lägga om ditt liv
snarare förstärker den
det destruktiva i dig
och du försöker inte ens längre

hur lång tid tar det att mista en mamma
jag kan berätta med facit i hand
att det tar en livstid
det blir som en livsstil
en dag kanske du ringer mig
säger att allt fortfarande är bra
det är dock dina tysta dagar
som berättar sanningen

att du min mamma är en långsam död