"Be the witness of your thoughts" ~ Buddha
Citatet ger mig en mängd nya tankar att betrakta, där de flyger förbi, tumlar runt och brottas med varandra. “Jag” kan luta mig tillbaka och lugnt åse deras kamp eller fånga upp någon av dem, vrida och vända på den. Det är ett val. Den som väljer är?
Jag låter frågan stå obesvarad.
“En ska inte begripa allting, det är inte meningen” sa min mormor.

Vill jag uppnå meditativ ro kan jag bara bevittna, som jag en gång lärde mig i zenmeditationen, tömma sinnet, inte genom strävan efter att “inte tänka” utan bara lugnt låta tankarna passera och konstatera: “där kom en, där flög den förbi”.
Det fungerar.
Men vill jag använda mig av Buddhacitatet i en praktisk kreativ bemärkelse kan jag se tankarna som material, som byggstenar, trådar och färgsättning i ett diktbygge. Till exempel.
Den tanken slog mig. Den for inte förbi.
Det ogripbara centra som kanske är Självet plockar i materialhögen, väljer ut en tanketråd och börjar nysta. Hakar i en dröm och drar upp den ur dunklet. I drömmarna flyger tankarna fria och osedda, där händer det märkliga, där har både Jaget och Självet abdikerat. Jag kan fånga in drömmar och lägga betsel och töm på dem, få dem att dra dikten min väg som jag önskar. Det sorgliga med det är att de ofta dör då.
Bättre är att utmana dem att stå intill varandra. Nära, men inte så nära att de trycks ihop. Få dem att stå stilla, tanke och dröm, sida vid sida. I det ögonblicket lutar jag mig tillbaka och betraktar tomrummet mellan dem. Där, föds i benådade stunder en dikt.
“There is a crack, a crack in everything That's how the light gets in.“ (Leonard Cohen, “Anthem”)

Nu är frågan vad som hände här? Bevittnade jag tankarna? Eller övermannade tankarna vittnet och skrev en note om det. Var det inte i själva verket vad som hände redan när jag valde rubriken? Rundgång i tankeverksamheten. Och Vem konstaterade det? Jag lutar mig tillbaka och börjar om, med att bevittna mina tankar....

//Måna 4 mars -16