Min vuxenhet räknas
i spadtag i rasmassa
från hus, från hus, från hus, från hus.
Jag räknar stegen
från kant till kant
och väger min rygg
mot den brända jorden.
Jag har sårskorpor
i lungorna,
i ögonen,
i strupen.
Jag har en väska fylld
med år som inte räknas.

Så ska jag gå,
fast skolgården har blivit uppsamlingsplats
för säkrad identitet,
för lottdragning,
för förlust
och för förlust.
Så ska jag gå!

Alla mina bleka tårar har jag fyllt i en flaska av plast.
De är mina papper. Min försäkran inför Europa.
Skolgården har jag lagt i min packning. Lik-
Som sårskorporna. Det rivs nya i varje land.

Vid varje gräns visar jag plastflaskan.
Vid varje gräns tömmer de den.
Vid varje gräns säger de;


fyll den vid din jord.