Det är en kliché att tala om musiken som slår broar mellan folk och länder. Inte desto mindre är den sann, besannad då jag ännu inte visste vad en kliché kunde tänkas vara.

Vi hade efter ett drygt år som krigsbarn i Sverige - eller Finlandsbarn, som det heter där - återvänt hem. Inte till Borgå, som vi varit evakuerade till före krigsbarnsresan och därifrån tydligen mors brev till oss kom, utan till det obekanta ställe som var vårt hem, i Helsingfors. Där det också fanns en snäll tant, som sa att hon var mamma. Jag visste bättre, mamma bodde i Borgå. Vi, det var storebror och jag.

Hemmet var en tvårummare - vardagsrum, barnkammare, kokvrå och badrum. Handfatet - som hette lavoaren - och väggen ovanför badkaret hade ordentliga sprickor efter en bomb som slagit ner i närheten. Det berättades inte för oss barn. Vi fick nöja oss med att huset var "lite söndrigt" men det var inte farligt.

De vuxna sov i sängar som hette heteka, man kunde fälla ihop den ena och skjuta in den under den andra sängen. När det gjordes gällde det att hålla sig ur vägen. Sedan fungerade sängen som soffa.  I barnkammaren sov jag i pinnsäng, min bror i heteka. Så var det också hos grannens barn. Lite annorlunda än i Sverige, men det här var ju Finland.

Förutom soffan fanns två länstolar på var sida om rökbordet, där det alltid stod minst en askkopp. Den ena var pappas stol, som gjord för att med lätthet krypa upp i hans famn. När han var hemma. Mestadels var han bortrest. Närmare fönstret stod bordet med radion, som spelade helt annorlunda musik än vi hört i Sveriges Radio.

Mitt på golvet låg en mönstrad matta med en bred blomsterbård. Den inspirerade mig stundtals till personliga små koreografier när radion bjöd på vacker musik. Som till exempel Erkki Melartins Fjärilsvalsen, som gav gracilt flax i både händer och fötter, skutt fram och till sidan lite hur det gav sig.

Sådan var alltså scenen för den dramatiska upplevelsen av musiken som bro. Stora möbler på givna platser förmedlade en viss trygghet och ro. Så också den kväll då vi lyssnade på veckans Barnprogram. Hälsningar skickades till barn runt om i Finland, främmande, spännande namn - Brita, Magnus, Krister, Paavo ... och plötsligt hände det ofattbara!

"Per Olsson han hade en bonnagård..."

jag lystrade, stelnade till, stod moltyst på mattan och bara  bligade, trodde inte mina öron. Det var ju Sverige! Per Olsson var Sverige!! Vad gjorde han här? Hur var det möjligt? Hade han kommit med hela bonnagården hit? för det var mu mu här och det var bää bää och det var gnägg gnägg och det var nöff nöff och alltid HÄR, i Finland, fast HÄR alltid varit Sverige. Och det var liian-liian-lej, som jag aldrig förstod vad det var för ena djur. Fanns det sådana liianlejondjur?  De andra var ju bilderboksdjur som jag sett. Och mu mu hade jag hört i Sverige, de gick på vägen någonstans i närheten av huset. Kossorna utomhus var som de finska hetekorna inomhus, man skulle hålla sig undan...

Där stod jag mitt på golvet och förundrade mig, det var en första häftig upplevelse av vad vi idag kallar trådlös kommunikation. Om hela Per Olssons bonnagård kunde flytta från Sverige till Finland bara för att sjunga och spela för oss, kanske också Sverigebarnen kunde komma till oss? Och Sverigepaketen? Så huvudlöst förvirrade tankar det rör sig i ett barn som ställs inför något totalt märkunderligt, inför något som utmanar fantasin att skena över alla sprängda gränser. 

Sjuttio år senare har vi e-post, skypesamtal, youtube, netflix, spotify och barnprogram på många kanaler - för dagens treåringar är de den självklara basen i deras värld. Per Olsson har blivit Clas Ohlson och mu mu finns i fyrkantig tetrapak, bä bäs vita ullskinn är av konstfiber, nöff nöff har blivit smörgåspålägg i paket med "öppnas här".

Men de fantastiska upplevelserna finns kvar, omformade efter vår tids föreställningar om konkreta otänkbarheter. De har flyttat ut i världsrymden och rör sig i rymdskepp mellan vintergator och galaxer. Att de färdas snabbare än ljudet kan inte utgöra något hinder för dem att höra sfärernas musik. För - utifrån den omskakande barndomsupplevelsen är det för mig ett  faktum att musiken slår broar mellan människor, länder och världar oavsett vilka gränserna är.

2016-03-21  00:39